Jag öppnade dörren och där stod Erik, jag kunde inte hindra ett leende formas på mina läppar. Han var mer perfekt än jag minns honom. Den här gången hade han en svart t-shirt med vitt tryck och ett par Jeans. 

- Hej! sa jag 

- Hej! är du klar?

-Nästan. Men kan jag inte få veta vart vi ska?

- Nej inte förrän om... Han kollade på sin klocka.... Om cirka 10 minuter.

- Okej... varför inte än?

- För jag vill att det ska vara en överraskning.

- Okej. Nu är jag helt klar. 

- Då går vi. sa han och erbjöd mig armen. Jag accepterade den och sen gick vi till samma limousin som vi hade åkt i förra gången. Det var mörka rutor på bilen och det var mörkt ute. Vilket resulterade i att jag inte såg vart vi var påväg. 

- Snälla Erik kan du inte säga vart vi ska? frågade jag honom

- Nej. svarade han. Jag har ju sagt att det ska vara en överraskning.

- Snällasnällasnälla!

- Nej. Nu är vi framme. 

- Oj! tog det så kort tid?

- Nej vi ska fortsätta med annat färdmedel. 

- Jaha. sa jag men förstod ingenting förrän jag klev ur bilen. Vi var på flygplatsen. Ska vi flyga någonstans?

- Ja. svarade Erik och det glimtade till i hans ögon