Johan och Liv var nu i utkanten av krigets centrum, de var nästan helt säkra nu men de kunde fortfarande bli upptäckta. Deras plan var att ta sig ut ur staden för att där kunna tänka ut en plan för att ta sig ur landet. Den planen var inte särskilt bra men det var den enda de hade. 

Två dagar senare satt de på en kulle ungefär en mil utanför staden. Den kvällen de försökt ta sig ut ur staden hade de träffat på en av Johans äldre kompisar som kunde endel om sjukvård. Hon hade tagit hand om Livs skador och lovat att inte säga något om deras möte. Liv hade efter det blivit mycket bättre men nu började hungern sätta in. De hade inte ätit något på minst två dagar. Johan skulle kunna ha ätit en rå kanin, ja till och med en daggmask skulle han kunna äta bara de hittade någon. Men vägen de färdades på var helt öde. Mest för att de inte gick på någon riktig väg utan de gick i en skog mot ett håll de trodde var söderut. Men de kunde inte riktigt vara säkra på vart de var påväg. Just nu satt de i en glänta och vilade sig. Liv hade blivit bättre men hon fick fortfarande ont med jämna mellanrum. 
Plötsligt hörde de ljud mellan träden.
- Fort in bland buskarna. Viskade Johan till Liv.
Han tog Liv i handen och de dök ner i buskarna. Just som de landat ser de en äldre man i 40- års åldern komma in i dungen och se sig om. Han lyssnar en stund och ger sig sedan iväg. När han kommit utom synhåll säger Liv;

- Du Johan, det är något jag behöver berätta för dig.  

Johan satt nu i bussen med en skadad tjej som inte var mer än 14 år, själv var har 16 och ångrade sig just i denna stund att han skrivit upp sig som frivillig militär. Året var 1849 och kriget hade just brutit ut i hans egen hemstad. Tjejen i bussen var nästan medvetslös och Johan visste att om han inte gjorde något nu skulle hon förmodligen vara död redan imorgon. Så efter en halv sekunds överläggande med sig själv bestämde han sig för att rymma från platsen. Han ville inte vara soldat mer och enda sättet att komma därifrån var att rymma. Befälhavaren han hade nu var inte alls som på militärlägret. Den här som tydligen hette Markus var mycket strängare. Det var främst det som gjorde att Johan ville därifrån, men också vad han sett under de senaste dagarna gjorde att han ångrade sitt så dumdristiga beslut. Johan tog tjejen i famnen och bar ut henne ur bussen. Nu kom det svåra, att försöka komma sig därifrån utan att bli sedda. Tjejen skulle absolut inte kunna gå själv och skulle Johan behöva bära henne skulle de bli upptäckta väldigt snabbt. Tillsut fick Johan liv i tjejen. 
- Vem är du? frågade hon med svag röst
- Jag är Johan, vem är du ?
- Jag är Liv.
- Vi måste ta oss härifrån riktigt snabbt annars blir vi upptäckta, tror du att du kan gå?
- Kanske, med lite hjälp.
Johan ställde sig upp fortfarande skyddad av bussen. Han hjälpte Liv att ställa sig upp. De gav sig iväg och Liv hade hopp, hopp om att de tillsammans skulle kunna ta sig därifrån.