Så sjukt länge sedan det var jag var inne på denna bloggen. 

Och ännu längre sedan jag faktiskt skrev någonting. 

Jag tänkte i alla fall ta upp det här med att skriva igen, och tänkte att då kanske det här är ett bra sätt att börja.

Men jag undrar vad skulle ni vilja att jag skrev om? Jag har idétorka och är i stort behov av tips! 

Så min fråga till er är: Vad ska jag skriva om?

Jag har skrivit en novell, och jaa den är ganska kort men skriv gärna vad nu tycker om den :) 

Jag sitter i min säng och tittar in i spegeln. Det är helt otroligt hur en spegel kan förändra hela livet för en person. För några år sedan var jag en av de som hade allra mest självförtroende i min klass. Men en dag upptäcke jag de där utbuktningarna på magen. Jag hade börjat bli tjock! Först trodde jag att spegeln spelade mig ett spratt. Men när jag såg samma sak dag ut och dag in förstod jag att jag måste göra något åt problemet. Det började med att jag började träna otroligt mycket. Sedan åt jag mindre. Tillslut fick jag nästan inte i mig någon mat alls. Folk brukade säga till mig att jag var tvungen att äta och frågade mig om jag gjorde det. Jag sa bara ja självklart och brydde mig inte mer. Det är anledningen till att jag nu idag sitter och tittar i spegeln. Idag är jag alldeles utmärglad och doktorn säger att om jag inte börjar äta så kommer jag att dö. Men jag kan inte undgå att se alla de skavanker som fortfarande sitter på min kropp. Bredvid mig står gitarren jag fått i julklapp och jag tar upp den för att jämföra. I spegeln ser jag nu en tjej som en gång brukade vara nöjd med sig själv och en gitarr. Till och med gitarren är större än mig. I skolan brukar de jag förut umgicks med undvika mig. Men det är sällan jag är i skolan längre. De gånger jag är där måste jag gå hem efter lunch för att jag är helt utmattad. För det mesta tillbringar jag min tid i det här rummet och ser mig i spgeln och försöker föreställa mig som mitt en gång snygga jag. 

Hoppas att ni gillade det :) 

Johan och Liv var nu i utkanten av krigets centrum, de var nästan helt säkra nu men de kunde fortfarande bli upptäckta. Deras plan var att ta sig ut ur staden för att där kunna tänka ut en plan för att ta sig ur landet. Den planen var inte särskilt bra men det var den enda de hade. 

Två dagar senare satt de på en kulle ungefär en mil utanför staden. Den kvällen de försökt ta sig ut ur staden hade de träffat på en av Johans äldre kompisar som kunde endel om sjukvård. Hon hade tagit hand om Livs skador och lovat att inte säga något om deras möte. Liv hade efter det blivit mycket bättre men nu började hungern sätta in. De hade inte ätit något på minst två dagar. Johan skulle kunna ha ätit en rå kanin, ja till och med en daggmask skulle han kunna äta bara de hittade någon. Men vägen de färdades på var helt öde. Mest för att de inte gick på någon riktig väg utan de gick i en skog mot ett håll de trodde var söderut. Men de kunde inte riktigt vara säkra på vart de var påväg. Just nu satt de i en glänta och vilade sig. Liv hade blivit bättre men hon fick fortfarande ont med jämna mellanrum. 
Plötsligt hörde de ljud mellan träden.
- Fort in bland buskarna. Viskade Johan till Liv.
Han tog Liv i handen och de dök ner i buskarna. Just som de landat ser de en äldre man i 40- års åldern komma in i dungen och se sig om. Han lyssnar en stund och ger sig sedan iväg. När han kommit utom synhåll säger Liv;

- Du Johan, det är något jag behöver berätta för dig.  

Johan satt nu i bussen med en skadad tjej som inte var mer än 14 år, själv var har 16 och ångrade sig just i denna stund att han skrivit upp sig som frivillig militär. Året var 1849 och kriget hade just brutit ut i hans egen hemstad. Tjejen i bussen var nästan medvetslös och Johan visste att om han inte gjorde något nu skulle hon förmodligen vara död redan imorgon. Så efter en halv sekunds överläggande med sig själv bestämde han sig för att rymma från platsen. Han ville inte vara soldat mer och enda sättet att komma därifrån var att rymma. Befälhavaren han hade nu var inte alls som på militärlägret. Den här som tydligen hette Markus var mycket strängare. Det var främst det som gjorde att Johan ville därifrån, men också vad han sett under de senaste dagarna gjorde att han ångrade sitt så dumdristiga beslut. Johan tog tjejen i famnen och bar ut henne ur bussen. Nu kom det svåra, att försöka komma sig därifrån utan att bli sedda. Tjejen skulle absolut inte kunna gå själv och skulle Johan behöva bära henne skulle de bli upptäckta väldigt snabbt. Tillsut fick Johan liv i tjejen. 
- Vem är du? frågade hon med svag röst
- Jag är Johan, vem är du ?
- Jag är Liv.
- Vi måste ta oss härifrån riktigt snabbt annars blir vi upptäckta, tror du att du kan gå?
- Kanske, med lite hjälp.
Johan ställde sig upp fortfarande skyddad av bussen. Han hjälpte Liv att ställa sig upp. De gav sig iväg och Liv hade hopp, hopp om att de tillsammans skulle kunna ta sig därifrån.  

Johans ögon öppnades efter en natt med endast två timmars sömn. Han hade spenderat natten utomhus för tredje natten i rad och kylan som kom om nätterna gjorde det nästan omöjligt att sova. Genom ögonen såg Johan alla militärkompisarna stiga upp och packa ihop. Johan klev därför upp, drog på sig kepsen och packade ihop han också. Det här var sista träningslägret innan de faktiskt skulle kunna få riktiga uppdrag.

Två veckor senare sitter Johan gömd bakom en vält bil. Aldrig hade han trott att han skulle få vara med om något sådant här. Han tittade snabbt ut på andra sidan bilen och när det såg ut att vara fritt sprang han för att gömma sig bakom en vält skolbuss. Plötsligt hörde han en svag röst.
- Hjälp mig! rösten var nästan ohörlig rösten var en tjej i samma ålder som han själv. Hon satt i skolbussen och hade förmodligen varit påväg till skolan när kaoset bröt ut. När bussen hade vält hade hon hamnat under ett av sätena. Johan visste inte vad han skulle göra, han var inte tillräckligt stark för att lyfta bussen så hon kunde komma ut men han ville inte heller sitta där och se henne dö. Runt dem small handgranater och flög kulor överallt. Johan ville inget annat än att hjälpa tjejen till ett säkert ställe. Han besetämde sig för att göra ett försök att i alla fall lyfta sätet hon låg under. Efter en lång stund av kraftansträgningar lyfte sig sätet så mycket att hon precis kunde komma ut.

Jag har suttit länge nu och funderat på om det inte är dags att byta historia, jag känner att jag kommer inte längre på denna jag kör på nu och jag har redan en ny idé :P men säg vad ni tycker så får vi se hur vi gör^^ 

Julen var över och jag och Erik hade gått tillbaka till vårat "normala" liv i USA och levt så i ungefär ett år. Filmen var färdig och jag hade jättemycket fritid. Den fritiden använde jag till att umgås med mina nya bekantskaper här i USA och till att umgås med Erik. Just den här kvällen hade han gjort planer med mig(jag visste endast att vi skulle gå ut). Han hade tydligen bokat familjens limousin som de endast använde till större evenemang. Så jag blev chockad när jag såg limousinen genom mitt sovrumsfönster. Erik knackade på min dörr och bad mig byta till min röda aftonklänning, den som jag hade tänkt ha på filmpremiären. Jag gjorde som han bad mig och gick sedan ut till Erik som gav mig en röd ros. 

Chauffören tog oss till stället där filmen skulle ha premiär men vad jag visste så skulle filmen ha premiär nästa vecka. Men utanför stod fotografer och stora skyltar med affischer för filmen var uppsatta. Bilen stannade och Erik klev ur. Han erbjöd mig hjälp ut ur limousinen, precis som på våran första dejt. Men den här gången skulle jag inte behöva hoppa in i bilen igen. Den här gången var jag inte orolig, jag hade Erik vid min sidan. När jag klev ut ur bilen började fotograferna fota hysteriskt. Jag insåg plötsligt att det här var prämiärkvällen för filmen, en vecka tidigare än jag hade trott. Jag och Erik ställde oss för att ge fotograferna en pose och gick sedan in i byggnaden. Vi tog ett bord och väntade på att det skulle börja.

Efter ungefär 10 minuter tog våran producent en mick och började det hela. Han välkomnade alla och gav ordet till regissören. Regissören tackade en hel del personer som gjort det möjligt. Sedan fick vi se filmen, filmen som jag hade huvudrollen i. När filmen var slut satt jag spänt och väntade på publikens reaktion. Vad jag förstod så älskade de filmen för de jublade långt efter att filmen slutat. 

Jag vaknade tidigt nästa morgon och bredvid mig låg Erik. I min säng i mitt rum hemma i Sverige. Just nu kunde jag inte vara lyckligare. Erik var redan vaken och när jag såg på honom såg han rakt in i mina ögon.

- Jag älskar dig. sa han

- Jag älskar dig också. svarade jag och gav honom en puss.

- Är det där allt jag ska få nu när det är julafton?

- Haha ja. skrattade jag och gjorde ett försök att kliva upp ur sängen men Erik drog tillbaka mig. Han såg mig djupt i ögonen och sedan kysste han mig. Sedan klev både jag och Erik upp för att klä på oss.

När vi kom ner till köket var mamma och Mary redan i full gång med att laga all julmat. Erik skulle för första gången få äta ett riktigt svenskt julbord. Hans syster och mamma hade fått äta det under en av jularna då de bott i Sverige med Eriks pappa. Men de hade flyttat till USA innan Erik hade hunnit fylla ett år. Eriks föräldrar var också skilda. Den enda skillnaden mellan våra föräldrar var att de inte firade jul tillsammans. Jag och Erik gjorde oss varsin smörgås och gick sedan för att sätta oss vid tv:n. Men vi stängde av den ganska snabbt och gick istället upp på mitt rum. Erik bäddade sängen och lade över mitt vita överkast medan jag valde skiva att sätta i cdspelaren. Jag satte på skivan "leave this town" av daughtry och lät låtarna rulla runt. Erik satt på sängen och jag gick och satte mig bredvid honom. Nu kunde inget vara mer prefekt. Bara vi två på mitt rum på julafton.

Dagen gick och vid klockan tre såg vi på Kalle Anka. Efter det åt vi mat och hade trevligt. Erik var lite feg och vågade inte smaka sillen, men han åt det mesta. Sedan såg vi på Karl-Bertil Jonssons julafton, min favorit. Även fast Mary inte kunde Svenska så förstod hon vad det handlade om. Jag verkligen älskade Karl-Bertil Jonssons julafton. Den var så rolig. Efter Karl-Bertil Jonsson så kom det vi alla hade väntat på hela dagen. Julklapparna.