Johan satt nu i bussen med en skadad tjej som inte var mer än 14 år, själv var har 16 och ångrade sig just i denna stund att han skrivit upp sig som frivillig militär. Året var 1849 och kriget hade just brutit ut i hans egen hemstad. Tjejen i bussen var nästan medvetslös och Johan visste att om han inte gjorde något nu skulle hon förmodligen vara död redan imorgon. Så efter en halv sekunds överläggande med sig själv bestämde han sig för att rymma från platsen. Han ville inte vara soldat mer och enda sättet att komma därifrån var att rymma. Befälhavaren han hade nu var inte alls som på militärlägret. Den här som tydligen hette Markus var mycket strängare. Det var främst det som gjorde att Johan ville därifrån, men också vad han sett under de senaste dagarna gjorde att han ångrade sitt så dumdristiga beslut. Johan tog tjejen i famnen och bar ut henne ur bussen. Nu kom det svåra, att försöka komma sig därifrån utan att bli sedda. Tjejen skulle absolut inte kunna gå själv och skulle Johan behöva bära henne skulle de bli upptäckta väldigt snabbt. Tillsut fick Johan liv i tjejen. 
- Vem är du? frågade hon med svag röst
- Jag är Johan, vem är du ?
- Jag är Liv.
- Vi måste ta oss härifrån riktigt snabbt annars blir vi upptäckta, tror du att du kan gå?
- Kanske, med lite hjälp.
Johan ställde sig upp fortfarande skyddad av bussen. Han hjälpte Liv att ställa sig upp. De gav sig iväg och Liv hade hopp, hopp om att de tillsammans skulle kunna ta sig därifrån.